3/9: Det bidde ingen motorcykel

Det bidde en golfbil istället.

Vi var lite ledsna när vi kom fram till Fort Worth. Jag fick aldrig tag på mina gamla kryssningsgäster Susan och Glen som vi hade tänkt bo hos, och cowboyknuttarna svarade inte i telefon.

Vi peppade dock upp oss och köpte biljetter till en rodeo. Det är intressant att utforska en ny sorts manlighetsideal.

I Fort Worth har Guds gåva till kvinnan smala höfter, skrevande gång och illasittande Wrangler-jeans som rynkar sig ovanför bootsen. The must-have accessories: cowboyhatt, rutskjorta och nummerlapp på ryggen. Sen är det bara att grensla tjuren/hästen.


Vi hade funderat på en sak. Hur kommer det sig att djuret är så ilsket? Det fick vi snabbt svar på: de knyter fast ballarna vid ena bakbenet, och så klatschar de till kreaturet så att det sparkar bakut. Det gör ont. Så besten fortsätter att sparka bakut. Det gör ännu ondare. Upprepa tills cowboyen på ryggen har trillat av, cirka fyra sekunder.

Jag tycker att det vore intressant att se om man gjorde detsamma med ryttarens kulor, knöt fast dem vid ena benet. Hur skulle showen då se ut? En man som sparkar bakut på en tjur som sparkar bakut. Intressant.

Kvinnor och barn ska inte känna sig utanför, så kvinnorna får rida häst fort, fort runt utställda tunnor på tid. I pausen släpps femtio barn in på arenan och en ynklig kalv jagas ut med en rosett om svansen. Där jagas den runt av satungar iförda rodeoklädsel i miniformat tills någon fått tag i svansen och förhoppningsvis rosetten.

Efter rodeomiddag bestående av öl och chips kände vi oss laddade för two-step, med ett litet krux: vart ska vi sova inatt?

”Jag känner på mig att det kommer ordna sig på något mirakulöst sätt,” sa jag till Karin som verkade mera skeptisk och insisterade på att fråga genast inne på hotellet tvärs över gatan. Det var fullt.

Men utanför hotelldörren stod en golfbil. Den råkade tillhöra en riktig höjdare, Randy Smith, en av Texas mer framstående countryproducenter med kontakter i stan och VIP-pass i bakfickan. Come along sa han, så vi hoppade på och liftade till Billy Bob’s, Texas största Honky Tonk där det dansades two-step för fulla muggar. Vi styrde dock kosan rakt in i VIP-rummet där Rita serverade Jägermeister-shots från en bricka och alla var countrystjärnor.

Känner du till Joe Diffie? Inte? Är du riktigt säker?

Han är en av de största, det sa de i alla fall. Så vi fick med honom på kort.


Det var början på en helt galen kväll, vi slussades runt från bar till bar i golfbil (uppenbarligen är detta goofiga fordon höjden av coolness i Fort Worth) och hejade och fotades med alla artister på varenda scen värd namnet. Jag tror inte att vi riktigt hade vett att uppskatta alla dessa megastjärnor, men kul var det i alla fall. Även om jag aldrig mer i mitt liv tänker dricka Jäger.

Och boendet ordnade sig mirakulöst såklart. It's all about kontakter.