On the road

Roadtrip, dag 2:

Det är mitt i natten och jag sitter sömnlös i på golvet i en lekstuga. Utanför fönstren svajar trädgrenar i blåsten och det blixtrar emellanåt... Buaahahahahaha!

Jag skojar inte.

Bredvid mig ligger Karin och snusar, på en improviserad madrass av hopfösta soffdynor. Vi delar rum med x antal tufsiga porslinsdockor och vise män i trä, och har det megalyxigt!


........................ Karin och de andra dockorna ........................


Vi har nämligen hamnat hemma hos ett ungt mormonpar i Salt Lake City, Utah, och maken till gästfrihet får man söka efter från Smygehuk till Treriksröset. Utan resultat, kan jag tillägga.

Lekstugan är ovanligt stor, två rum och ett loft. Grandma's playhouse står det i ett hjärta på dörren - det är mormor som har byggt det, jordbävningssäkert och allt. Hade jag haft ett sjuttiotal barnbarn hade jag också byggt en gigantisk lekstuga att stuva undan dem i.

Mormonland är en annan planet, men en ganska sympatisk sådan. Chelsea och Adam är ett par popsnygga, vintage-coola ungdomar, han klädbutiksinnehavare på internet och hon konstnär som målar av skor och plåttermönstrade tantklänningar i olja. De är tidernas coolaste människor.

Tre månader efter att de träffats gifte de sig, vid 22 och 24, och reste Europa runt i en skraltig folkabuss som smekmånad. Vi pumpar dem på mormoninformation och de svarar tålmodigt.

Är det sant att ni går omkring i präktiga bomullsunderkläder som täcker allt från knäna till bålen? Svar: ja. Hur många syskon har ni? Svar: 8 respektive 5. Betalar folk fortfarande tionde till kyrkan? Svar: ja. Stämmer det att mormoner inte får dricka kaffe? Svar: ja. Är det bara mormoner som får komma till himlen? Svar: nej, men det finns olika divisioner av himlen och var och en får själv bestämma sig för på vilken nivå man vill kvala in.

Hur hamnade nu vi i deras mormors lekstuga? Svar: Jag och Karin har kontaktat x antal människor runt landet som ställer sina hem (och ibland lekstugor) till förfogande genom websiten hospitality club. Ett gudomligt påhitt, följ länken i högerspalten och du skall bliva upplyst.

Det är lustigt med roadtrips - det är alltid de där oväntade, opretentiösa äventyren som blir absolut bäst, som jag kommer skrocka åt i gungstolen och se passera revy på väg till dödsskuggans dal alternativt någon mindre finputsad division av himlen.

Vårt äventyr började på riktigt i slutet av Nevada. Efter 8 timmars streckkörning genom ett stort, platt och dammigt ingenting tänkte vi att nåt måste vi ju se innan vi lämnar den här gudsförgätna delstaten. Något mer, utöver en casinolunch i Reno och roadside cafes där truckers synar varje kjoltyg ogenerat uppifrån och ner, och så upp igen.


........................... Fem minuter av dekadens ..........................


Vi tänkte att en spökstad blir väl passande - ett tomrum med själ. Det finns drygt 600 småstadsskelett att välja på i delstaten, vi pekade runt på kartan och bestämde oss för Metropolis. En stad som förmodligen dog av hybris redan i namngivningen med tanke på att den ligger en lååång grusväg ut från någonting i ingentinget. Vi svängde av Interstate 80 vid Wells, en landsortshåla som utger sig för att vara levande, och fann den spökig nog.

På Front Street, ett riktigt dragplåster på det glada femtiotalet, fanns en bar, en bowlingbana, ett hotell, en matbutik och ett postkontor. Någon gång i mitten på sjuttiotalet stängde samtliga butiksinnehavare dörren efter sig och gick hem. Sen har det stått.


.......................................... Ho ho? ..........................................


Vi bara gapade, och stirrade in genom de lortiga fönsterrutorna och fortsatte gapa. Bowlingkäglor och ölkranar, kundvagnar och köttvåg. Rätt som det var svängde en rostig pickup upp, en tovig skäggfilur i flottiga pilotbrillor och skitiga jeans slängde igen bildörren och förklarade vad vi såg.

"Där på hotellet städade min mamma när hon kom hit i slutet av fyrtiotalet. Och där inne i tobakshandeln sprang vi barn och köpte läsk kommer jag ihåg. This used to be the main drag, but when they built the Interstate it all went down."


Dennis hette han, och lyste upp när vi sa att vi var från Sverige. "Me too!" Hans morfar var svensk, därav de blonda hårtestarna. Abba kände han till, men Ikea hade han inte hört talas om. Sina senaste 36 år har han nämligen tillbringat i Wells. "Livsstilen i storstan är inget bra. Det är bara politik alltihopa."

Dennis ville knappt låta oss gå, lycklig att två så exotiska varelser nickade, log och lyssnade, så han visade och mindes och berättade ivrigt, men tryckde till slut våra händer fem gånger och pekade sedan ut vägen till Metropolis. Som bestod av en ståndaktig hotellportal i sten, en nedklottrad cementgrund och några remsor nedskitet toapapper i ett buskage.


That's it. Fast ganska vackert på Nevadavis.

(Ni som tröttnat på att läsa: jag fortsätter ändå skriva en stund för jag kan verkligen inte sova. Och lite kompensation för de senaste veckornas tystnad är på sin plats - jag har inte hunnit blogga för det har varit fullt upp med att uppleva och fixa och trixa och skriva heroiska fosterlandsartiklar för Homeland Defense Journal)

Vi har badat i Great Salt Lake också. Lugnt min äckligaste strandupplevelse någonsin. Vi hängde med på mormonbarbecue första kvällen här, och alla som hörde att vi tänkte bada sa att vi var galna. Sen ville de följa med. Men till slut blev det bara jag och Karin i alla fall.

Stranden luktar prutt, och krasar oaptitligt under sandalerna. En sårskorpa av salt täcker sanden. Den är makabert utsmyckad med kringströdda fågelkadaver - som små dinosaurielämningar ligger de utfläkta, förvridna och bevarade av saltet.


Sen började det blåsa trodde jag, när drösar av små bruna skröfs började vina kring fötterna. Sen insåg jag att vinden bara rörde sig i en tre meters radie kring benen och att de små skröfsen var tusentals minimala flugor som flydde undan våra steg. Örk.

Men när vi väl svalt kväljningarna och vadat ut i vattnet var det härligt. Precis som havet, med räfflad sand, enbart disiga berg i fjärran (sjön är enorm) och ingen som helst vegetation. Bara en brun räka och en blågrön alg lever i saltsjön, men dem såg vi inte till. Saliniteten är mellan 5 och 27 procent - något barskt levnadsklimat.

Vi guppade som flytbojar på ytan en stund, tills det började fräta alltför mycket på huden. Det tog ungefär två minuter. Sen vandrade vi tillbaka bland flugor och fågelkadaver och kände oss trots allt upprymda och ganska modiga.

En sak till måste jag tillägga om Salt Lake City. Mormonismen känns ganska läskig på många sätt, med en profet och tolv apostlar som talar med Gud och förmedlar till folket två gånger per år, och magiska underkläder som skyddar både mot allsköns frestelser (även kaffe) och kroppsskador. Den innehåller också många sunda och livsbejakande doktriner, som uppmaningar att ta hand om kroppen och värna om familj och medmänniskor.

Men hur det än är med sant och falskt, rätt och fel, Gud och Jesus, så är det lätt att tro att Vår Himmelske Fader ler över Salt Lake City. Jag har aldrig sett en så vacker solnedgång.