Himlen

Jag vet hur det känns när man träder in i himmelriket.

Min morfar hade en nära-döden-upplevelse en gång, han flöt medströms i en gondol omgiven av silver. Själv kommer jag att titta rakt upp i solen, flytande med armarna ut som ett kors nedför Rio Grande.

Precis som den här morgonen kommer jag att hoppa ur den orange gummiflotten och föras varsamt ned längs den brunsörjiga floden, i en gul flytväst med blicken mot en blå himmel kantad av gräsgröna kullar.

För övrigt blev det inte så mycket till forsränning, för vattnet är som högst i maj. Några vattengropar och bump in i stenar, ett eller två mindre falsettjut, that’s it. Men det gjorde ingenting.

Jag och Karin delade flotte med ett megatrevligt kanadensiskt par som vi sedan raggade med på middag i Taos, en stad i norra New Mexicos bergstrakter. NM är galaxer iväg från Colorados lyxiga skidorter.

Landskapet plattade ut vid gränsen. Timrade stugor och rekorderliga värdshus byttes mot ödsliga bilkyrkogårdar och hela samhällen av mobile homes – en sorts försnickrade skokartonger i människoformat, som körts ut i obygden och dumpats i klump – et voilà, ett hem.

Människorna i New Mexico är lite tufsigare, lite mer kantstötta, men inte ledsna för det. Och lustigt nog har många av dem en relation till Sverige.

När vi käkade glass efter forsränningen kom en liten gubbe upp till mig med blodsprängda ögon och nedsölad tröja.”Where are you from? Oh, Sweden? I love Sweden. You have great machines. Husqe-varna.”

Själv var han inte svensk på en fläck. ” Nooo, I’m Scottish, Irish, Cicilian, Italian, Indian and Welsh. It’s a drinking mix. You want a beer? No? Your friend wants one?”

Karin tackade nej men frågade artigt vem gubben var (det var svårt att höra vad han sa och jag kan själv inte uttala namnet, men det var något skotskt som lät ungefär som Melsonius McLeolodcallister) och vad han gjorde, och han svarade obekymrat att han dricker och går på socialbidrag. Men han gillar inte regeringen, och definitivt inte George W. ” He makes me thumble and stumble and drop things at my own house.”

I Taos är både byggnader och människor något fräschare. Stan är en orgie i terrakottafärgade lerhus, Marguarita-hak och turistbutiker med indiankrafs.

En Marguarita måste vi ha, tänkte Karin och jag, och letade upp en bar som vi blivit rekommenderade av forsränningsguiden. Där var det lojt värre. Bartendern var djupt inne i en tidning och fortsatte läsa med ena ögat medan han blandade våra drinkar med det andra.

Men så hände något sånt där underbart och oväntat igen. Och det var helt Karins förtjänst.

Utanför haket stod nämligen ett gäng imponerande motorcyklar, med kromgläns och fransar och nitar och allt. Vi listade ut att de måste tillhöra knuttekarlarna i baren, som såg jäkligt farliga ut i tvättäkta Wrangler-jeans, läderchaps, redig musching och bandana med flames.

Den skulle man ha kort på, sa jag till Karin. Karin tog tag i kameran, stövlade fram till den värsta värstingen och sa: ”Jag vill ta ett kort på dig. Och min kompis ska vara med på bilden.”

… Och så var ödets karusell igång.


................................ Wayne är hårdast ..................................

Varför har ni Wranglers allihop? Frågade jag. ”Det har alla cowboys. Vi är från Texas”, svarade en av dem. Var i Texas? Fort Worth, givetvis. Dit Kjelle, Karin och Amanda styr kosan om ganska precis en vecka, just när knuttarna kommit hem från sin MC-tripp.


......................... Men vi är också ganska hårda ........................

Så vi fick tips på rodeoarena, boskapsmarknad och cowboypub, och löften om både motorcykeltur och lektioner i two-step (cowboyversionen av foxtrot). Och så måste vi följa med till kyrkan, givetvis, eftersom vi är där på en söndag.

Den här resan artar sig bra.

(Fotnot till mamma: knuttarna var inte alls farliga utan väldigt trevliga och höviska. De ingick inte i något aggressivt MC-gäng utan var gamla kompisar. Den ena var faktiskt den andres pappa, flera var äldre och lyckligt gifta med mer ölmage än muskler och de är väldigt noga med att gå i kyrkan om söndagarna.)

Imorgon är destinationen Albuquerque, där Jeff väntar – en trevlig prick som jag lärde känna i LA för sex år sedan. Han bor numera i ett hus med sina fyra hundar och lever på poker. På så vis kan han ägna dagarna åt sitt författande och att flyga propellerplan.

Som sagt – den här resan artar sig bra.