Man vänjer sig

Vi befinner oss i en håla. Antonito heter den och ligger i Colorado, precis på gränsen till New Mexico. Hittills är allt vi upplevt i Antonito sura människor som tar överpriser för boende. Vi hoppas att det inte är en försmak av New Mexico, för hittills har Colorado faktiskt varit AAA-mazing.

Utah är till största delen nakna, röda berg. Vilket kan vara sanslöst vackert. Från Salt Lake City tog vi oss ner till Arches National Park – ett område där erosionen har svarvat stenbågar i olika former, färger och storlekar, plus ett antal jättefallosar, oformliga gubbar och balanserande stenar. Allt ur det röda berget.


Det hann bli ganska sent, för stenen är som vackrast när solnedgången närmar sig. Kjelle hade en kvarts tank kvar och det var långt till byn där vi tänkte övernatta, men Karin var tvärsäker: soppan räcker.

Ja, Kjelle, det är våran bil alltså. Han är liten och vit och kass på att köra om, men vi älskar honom i alla fall. Han är döpt efter Kjell Höglund, vår husgud. Original-Kjells mollstämda sång ”Man vänjer sig” sätter fingret på alla små pinor som ibland hopar upp sig till en jättelikt, gråsegt vardagsberg. Strofer som ”Herrejävlar denna pina. Man orkar inte tvätta sig, dricker kallnat kaffe från igår” är varje ny morgons signaturmelodi, som uppvärmning och motvikt till dagens okända äventyr.

Anyway – på vägen från Arches blev det mörkt. När vi rullat ut på en till synes ändlös slätt började det blixtra. Ett fantastiskt skådespel – till och med vädret är större här i USA än hemma. Kraftiga eldormar spräckte himmelstaket ända ner till marken, lyste upp mörkret och svarta, kompakta molnmassor. Kjelle kändes plötsligt väldigt liten. Kanske blev han rädd, kanske var det därför han plötsligt drog så mycket bensin.

Vi kom fram till Cisco, vårt övernattningsställe, som visade sig vara några förfallna skjul och ett bilvrak. Rådfråga kartan – nästa prick på vägen var flera mil bort. Då började Kjelles bensinlampa lysa, och tanken var nere på ”E”.

Nu dör vi, tänkte jag. Antingen får vi soppatorsk mitt på Interstaten och blir överkörda av en sån där kromglänsande jättetrailer, eller gasas vi ihjäl av fisångorna från helvetet. Min mage gillar nämligen inte långa timmar i bil, och på grund av blixtrandet kunde vi inte veva ned rutan. Urk.

Så blir vi bönhörda, på ett ganska ironiskt sätt. En vägskylt säger ”Mack 10”. Okej, det är namnet på samhället, men vi såg det som ett omen. Så vi tänker att till Mack måste vi ändå klara oss. Och det gör vi. Och tänk att där finns en mack. Den har tre pumpar och ser ut att stamma från tidigt femtiotal. Man måste betala vid kassan innan man tankar, men det är stängt. Jävligt stängt. Och mörkt. Inte en kotte så långt ögat kan nå.


....................... Kjelle inte glad, Karin inte glad ........................

Kjelle drar en djup suck, spottar igång och rullar apatiskt fram bland husen. Vi håller tummarna och hoppas på det bästa, och några korsningar bort ligger faktiskt en äkta, modern och öppen bensinmack. Tjohoo!

På macken är det vi och rednecks i pickups. De är biffiga och oljiga och ser livsfarliga ut. Inne på macken säljs nyckelringar i form av patronhylsor, handklovar och knogjärn i miniformat. Tanten i kassan har tuperat hår och fläckiga tänder. Men hon ler vänligt och vi får köpa bensin och Kjelle blir mätt och vi blir glada och nu behöver vi inte dö längs Interstaten i alla fall.

Sen kör vi in i Colorado som välkomnar oss med ett skyfall. Men det känns okej, för de tidigare rödbruna bergen har fått ett frodigt, grönt skägg av barrträd och vi känner oss lite som hemma.

Vi ska till Aspen har vi bestämt, någon gång under resan ska vi väl känna på jetset, men vi övernattar i mer ekonomiska Glenwood Springs.

Hostelet är sådär härligt bohemiskt med väggar i mörklila och fönsterkarmar i grönt och stora, psykedeliska oljekonstverk med figurer som bäst klassas någonstans mellan tribal och futurism. Det är ägaren som målat dem, en liten farbror i runda glasögon. Han ger oss sängkläder i leopardmönster och berättar stolt att vi får gärna spela vilka vi vill av hans drygt 3 000 LP-skivor som står i backar mitt på samlingsrummets golv.


Vi känner att det är läge för något starkt, och umgänge med folk som inte luktar fis. Vart ska vi gå? Doc Holidays is the place, that’s where the locals go. Stället är döpt efter traktens mest kända revolverman. Han var tandläkare också. Ingen bedövning där, skulle jag tro.

Puben är murrig och gemytlig, med döda djur, buffelskallar och gamla bössor på väggarna. Vi beställer rödvin. De har lika många vinglas som biljardbord = två, så vi lägger beslag på samtliga glas (vi får ge tillbaka dem så att de kan diska dem innan varje påfyllning) och ett av borden. Vilket visar sig vara ett bra drag – vi får genast kontakt med the locals som regerar bordet intill. Riktiga alfahannar.


En av bordsgrannarna har cowboyhatt, grymma tatueringar och muchos attityd. ”My name is H W, but my friends call me H. You can call me Ace” (brett grin). Jag svarar att Amanda heter jag, och han får gärna titta på när vi spelar eftersom vi är så proffsigt bra på biljard. Hö hö hö, svarar Ace.


..................................... Call me Ace .......................................

Hans motspelare Jarred, som råkar vara min vän Daniels okända tvilling fast med fler tatueringar och hårdare attityd, berättar att han har världens näst farligaste jobb. Han borrar efter gas på naturgasutvinningen där många i trakten knegar. Jag får aldrig veta vilket som är världens farligaste jobb. Bartender på Doc Holidays?

Troligen tänker jag, när hon kliver fram till biljardbordet för att begära betalt för en saftig nota som ingen vill kännas vid. Alfahannarna brusar upp. Det var han, utbölingen i svällande muskler och linne, han har supit upp 40 dollar på mitt konto! Dueller utväxlas med höjda röster och onda ögonkast. Det slutar med att utbölingens brorsa grymtande får punga ut för notan. Duellen fortsätter dock, om vem som har grymmast abs.


Jag går till baren med våra glas. Där sitter en ensam hanne på en barstol. ”Hejsan, vad heter du? Det här kanske låter lite konstigt, men vill du följa med hem till mig? Jag bor bara runt hörnet.”

Vilken gästfrihet! Tack, men nej tack. Jag och Karin spelar dubbel med Jarred och en snaggad Andrew i bandana, ingen vet vem som vann men trevligt var det. Sen rullar vi hem. Konstigt att man kan bli så rund under foten på bara ett glas.

Och så var det Aspen. Ojoj. Vi känner oss inte så jetset morgonen efter trots att vi har rullat oss i leopardmönster hela natten, men upprymda.

Aspen är exklusivt. Butikerna säljer hiskeliga pälskappor för 38 000 dollar, damerna på gatan har matchande solhatt och ögonskugga. För 21 dollar (hu) tar vi kabinbanan upp på berget, 11 200 ft above sea level.

Där är det folkfest. Barn och hundar, hundar och barn.


.......................... Barn, hundar, hundar, barn ..........................

Barnen dansar och rockar rockring. Hundarna stretar i kopplet medan mattar i strasskeps pratar med andra mattar med rullat hår och märkesfleece. Ett bluegrass-band spelar utanför topprestaurangen, riktigt bra, vi tar varsin plaststol i solen och bara njuter av dagen, livet och utsikten. Bomullstussiga moln vilar på bergstopparna och det är gôtt att leva.


................ Varför ska barn ha monopol på det roliga .................

Men nu är det strax bye-bye Colorado, howdy New Mexico! Vi ska forsränna i Rio Grande efter lunch, så jag får allt sätta på dagens Kjell Höglund och ta mig ur (den hutlöst dyra) motellsängen.