1/9: Jesus, snuten och jag

I dag klev vi upp klockan 06.30 och pratade om Jesus.

Detta tack vare en trevlig prick vid namn Jack som vi mailade via hospitality club och frågade om vi fick bo hos honom i Carlsbad, New Mexico. ”Nej, tyvärr, jag är i Egypten, men ni kan absolut bo hemma hos mina föräldrar!”

Hoppla hoppla tänkte vi, lite tveksamma till att våldgästa hans intet ont anande päron, men så dök det upp ett mail från hans mamma som skrev att vi fick väldigt gärna bo hos dem och när vi inte svarade bums så ringde hon och frågade men kommer ni inte snart?

Alltså, varje dag blir jag förbluffad över dessa fantastiska människor vi möter, deras enorma generositet, nyfikenhet och orädsla. Skulle två amerikaner möta samma sak om de bilade runt i Sverige?

Anyway. Jag och Karin är uppenbarligen mormonmagnetiska, eftersom även den här familjen tillhörde Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Av den mera hardcore skolan ska jag kanske tillägga.

Modern visade stolt upp fotoalbum på sina fem barn från gudsförgätna delar av världen dit de skickats på varsin tvåårig mission för att frälsa själar – Kina, Frankrike, Egypten etc.

Fadern berättade glatt att han lovade samtliga fem barn i familjen tusen dollar om de inte kysste någon innan 18-årsdagen. Alla killar bommade men dottern klarade testet. Grattis, grattis.

Den yngste sonen, som fortfarande var 15 och den ende som bodde hemma, fick offra sitt rum till oss och var mest rädd att vi skulle sno hans DS-tevespel. Men jag har provat min lillebrors och vet att jag är skitkass, så vi lät det vara.

Klockan 06.30 öppnade familjen, liksom varje vardagsmorgon de senaste 16 åren, sitt hem, sin vardagsrumssoffa och ett antal klappstolar för ett femtontal tonåringar som undervisas i mormons bok.

Jag och Karin, som egentligen var fasligt trötta, tänkte att det låter spännande och en dos Jesus kan väl aldrig skada våra vilsna själar. Så vi hasade oss ur sängen och slog oss ned på varsin stol. Mamman i huset hade tagit på sig lärarinnerollen och en blommig klänning. Ungdomarna, som kliver upp långt innan tuppen gal varje skoldag under tre år för att vara med, var vaknare än vi. Med vissa undantag.

Sjunga sånger, rabbla bibelverser, tolka texten, associera bönen med väckarklockor och pärlarmband, och slutligen äta gemensam frukost. Det blev burrito, men man fick inte ta för sig av vad som helst att stoppa i den. Ägg = varit med på varje morgonseminarium den här veckan. Bacon = personlig bön morgon och kväll, och så vidare.

Två killar sa att de inte ville ha, att de skulle gå tidigare idag. Stackare. Jag och Karin tänkte att det blir nog ingen frukost för oss, men när alla fyllt sin burrito efter förtjänst fick vi okristliga ta för oss. Det gjorde de två killarna också.

Sen åkte vi ner i underjorden.


Carlsbad Caverns är ett enormt grottsystem som sträcker sig 250 meter under backen. Det känns som att vandra genom ett gigantiskt monsters matsmältningskanaler – gångar och salar och knubblor och bubblor, gigantiska stalaktiter och stalagmiter som möts på mitten och skulpterar pelare som ser ut som ben och koraller och slöjor.

Men det mest spännande hände efter visiten i trollkungadömet under marken, och nu blir jag nästan lite vidskeplig. Vi har alltså ett plasthelgon, St Anton, fastklistrad på instrumentbrädan. Om man gnuggar på hans flint betyder det tur.

Okej, det har vi hittat på, men jag börjar tro att det faktiskt funkar för jag gnuggade lite när vi kommit ut ur grottan.

Sen blir jag haffad av polisen. Han står parkerad på andra sidan highwayen, men när jag kört förbi (alldeles för fort) vänder han ut, kör efter och blinkar med alla sina lampor. Det betyder nog att jag bör stanna.

Oj oj oj men Gud vad spännande! Tänker jag. Precis som i Thelma och Louise. Fast de skjuter hål i snutens bagagelucka och stänger in honom där, och vår polis ser alldeles för biffig ut för att gå ner i bagageluckan. Dessutom har vi ingen pistol att skjuta hål med, och snart ska vi köra in i Texas och där vill man inte bli haffad sa Thelma i filmen.

Så jag sitter snällt kvar i bilen tills han kommer fram, en stor karl utan hår (precis som St Anton) med brysk uppsyn.

Jahaja, få se på körkortet och alla registreringspapper, hmm hmm. Jag ser fåraktig ut och säger hoppsan förlåt jag körde visst lite fort, ska jag stanna direkt när du blinkar? Langar fram svenskt och kaliforniskt körkort, pressleg, pass och allt som är skrivet på en pappersbit i bilens handskfack och tänker vad ska hända nu.

Jasåjaha, ni har hyrbil, kommer från Sverige, hmhm, bläddra i papperen, se barsk ut, räcker tillbaka alla papper, säger: ”På den här vägen är det 55. Du körde 77. Sakta ner.”

Och så går han tillbaka till sin snutbil.


Jag bara gapar.