Hjälp

Jag och Karin håller på att bli uppätna av hundar.

Så fort vi öppnade dörren till Jeffs hus kom fyra stora svartbruna klunsar flygande, som en tornado av päls och långa, sträva tungor som liksom vällde över oss helt utom kontroll. Men de är himla goa.

Inte lika goa som Jeff dock - han är världens trevligaste prick. Vi har blivit inhysta i en fluffig, puffig dubbelsäng i massivt trä, med eget badrum där handfat och allt är kaklat i mexikansk keramik. Stället ser ut som en luxuös spansk hacienda, med öppna ytor, vitrappade väggar och massiva bjälkar ligger det i utkanten av Albuquerque.

Hur har en 27 årig snubbe råd med det? Svaret är poker. Jeff är professionell pokerspelare, och spenderar en stor del av sin tid i Vegas.

Där håller han span efter de mest svettglänsande, rödhyade, guldbehängda och spritosande gubbarna i Hawaiiskjorta. De är inte där för att vinna, de är där för att roa sig på Vegasmanér och slarva bort en inte alltid försumbar fraktion av sin förmögenhet. Det är där Jeff kommer in.

En bra kväll kan han kamma hem sexsiffrigt. Men det gäller att veta när man ska sluta, och det finns alltid en portion tur med i spelet - och otur.

Innan vi kom hit hade han två dåliga veckor, så han stannade hemma och spelade gitarr och busade med hundarna några dagar. Bryta ihop och komma igen.

Och så studsar vi in, upprymda efter en härlig dag i de spanska bergsbyarna mellan Taos och Albuquerque. I Truchas, en liten dammig håla med fantastisk utsikt bor nästan bara konstnärer. På varannat hus hänger skylten "galleri".

Vi traskade in i första bästa och mötte Ramon. En blåögd, pillemarisk gubbe i färgspräcklig skjorta och hängselbyxor, som föddes i Baskien men hittade ett hem i de Nymexikanska bergen - han trivs med det motsträviga klimatet. "Här pratar alla Kastillanska, en gammal spansk dialekt från 1600-talet. Polisen vågar sig aldrig hit. Inte mina döttrar heller - de är mainstreamkonservativa, jag är anarkist."



Han berättar stolt att hans far var den störste smugglaren i Mexikanska Gulfen men anser för övrigt att baskerna borde svälja stoltheten och acceptera att vara en del av Spanien. Hur ska de överleva som en egen nation? George W borde också ta sig i kragen och inse att hans land inte så mycket längre är bara hans - miljontals hispanics knackar på porten medan miljontals andra redan har smugit sig in via bakdörren.

När han får veta att vi är svenskar säger han nämen! Då måste ni promenera bort till Anna Karin Studio som ligger längre ner längs gatan, hon är också svensk. Hon skulle bli jätteglad.

... Och så traskar vi bort till ett litet kapell, vars takkors skvallrar om att det förr tjänade som Herrens hus. Numera är det Anna-Karin Höglunds.

Hon är en tunn kvinna med blont mystovigt hår, som målar fantastiska tavlor med akrobater och päron som omges av mystiskt mörker.



Anna-Karin trivs bra i den lilla bergsbyn trots att vintrarna är kalla och hon bara har en dansk gjutjärnsspis att värma sig med, som hon får elda upp i varje morgon. De flesta förnödenheter får man lagra upp utanför byn: ”I affären här säljer de bara sprit och motorsågskedjor. Vad skulle man mer behöva här uppe, liksom?”

Generöst spritutbud i lokalbutiken + bybor utan körkort (folk bryr sig inte om att ta det eftersom snuten ändå aldrig kommer förbi) + smala, slingriga vägar vid kanten av stup - vägräcken = i varje skarpare kurva står utsmyckade träkors, behängda med tygblommor och ljuslyktor med änglabilder, vindsnurror som glittrar i solen.

Vi stannar till vid en kyrka och köper ett skyddshelgon i plast att klistra upp på instrumentbrädan, kör vidare med tungan rätt i mun till Santa Fe.



Stan är ett otroligt överexploaterat turistmål där allt är utstuderat och skitdyrt och den terrakottafärgade lerhuscharmen för länge sedan har falnat.

Vi lyckas dock köpa på oss varsin cowboyhatt – en cerise och en turkos, precis som vi skämtat om att vi borde ha när vi kör över gränsen till Texas. På rea till och med.



Och så provar jag en nymexikansk specialitet - green chili, som i princip är en stor tallrik jalapeñogröt med bönor, ost och kyckling till. Det tåras i ögonen och näsan rinner men det rensar nog ur tarmarna tänker jag och faktiskt, som Karin just påpekade har Kjelles inomhusmiljö förbättrats sedan dess. Peppar, peppar.

Gröten förklarar ett fenomen som vi gapade åt i Taos. Vi gick till en gigantisk supermarket för att fylla på kylväskan med den sedvanliga färdkosten – det grövsta brödet i butiken (= brunfärgad, svampig rostfralla med tre grahamskorn som av misstag trillat i smeten, ätes med svensk mjukost), minimorötter, äpplen och instant noodles.

Utanför i den stekande solen stod en lång kö med folk och hängde på sina kundvagnar, packade med proppfulla gjutesäckar. Vad innehåller de? Frågade jag. Gröna chilifrukter, svarade mannen sist i kön som ledde fram till en slags roterande grill där chilisarna rostas, för att sedan räcka till eldgröt för hela familjen i ett år.



Kalla mig mes, men jag tror att jag föredrar havregryn.