2/9: Texas

Vi passerar gränsen till Texas. Temperaturen stiger och tempot sjunker. Walmart säljer gevär, alla är tjocka och ingen vet var Sweden ligger.

Det luktar prutt. Prutt och pengar, för det platta, torra landskapet är punkterat. Stora oljepumpar i metall, ”Bob Jacks” har spritts ut på fälten. Som myggor har de har slagit sig ned på marken och nickar sin gadd upp och ner medan de suger upp den illaluktande oljan ur jorden.


Skyltarna längs vägen blir aggressiva. ”Don’t mess with Texas. Litter and it will cost you $ 100-1,000” eller “They’re commandments, not suggestions – GOD”.

Människorna är vänliga som vanligt. Vi stannar till vid en country store och får råd om vägen av en välvillig gubbe i John Deere-keps. När han har gått skakar kassörskan på huvudet: ”Se upp för de gamla männen.”

Var har ni de unga då? Frågar jag. ”Vi hade några tjusiga militärer här, men de stack med några fula tjejer innan ni kom. Den ene var jättestilig, med ett patronbälte över bröstet.”

Tack säger jag, men patroner är nog inte min grej. Istället hittar jag den perfekta Texassouveniren, den ligger på ett bord och jag frågar vad den kostar. ”Tanden? Äsch, den trillade ur en koskalle. Du kan få den.”

Så numera dinglar en stor kotand i vår backspegel, ovanför St Antons huvud. Den betyder också tur har vi bestämt, men man behöver inte ta i den för den känns lite äcklig. Men äkta.

Vi stannar till för att käka på en diner där allt går väldigt långsamt. Det är ingen idé att klaga, för det står på matsedeln: ”Detta är ingen snabbmatsrestaurang.” Utanför står tre poliser lutade mot en pickup. Vi utbyter några ord, de får veta att vi kommer från Sverige och frågar: ”Hatar alla oss där borta?”

Nej, säger jag. Men vi är kanske inte så förtjusta i er president. Det är en annan sak.

”George Bush står vid sitt ord, och så får han saker gjorda. Gillar du Jaques Chirac?” Det gör uppenbarligen inte poliserna. Fransmännen är trevliga säger de, men presidenten är förfärlig. Jag undrar om de någonsin har träffat en fransman.

Så kommer vi till Odessa, där alla jobbar med olja utom Melissa som är hemmafru. Vi hittade henne på hospitality club, och hon är underbar. Givetvis. Uppväxt i Mexico, så hon gör enchiladas till middag åt oss medan hennes söta ungar, som går i specialskola för supersmarta kids, visar oss runt i huset. Varje rum är perfekt färgmatchat med tapeter, kuddar och gardiner, allt är puffsigt och svulstigt och glansigt och stort. Melissa gillar att inreda.

Sen kör hon oss runt till de lokala attraktionerna – meteorkratern, Stonehenge-kopian och en drive-in bank där pengar och blanketter skickas i plastkapslar genom plaströr med vakuumsug.

Vi faller i koma i äldste sonens rum, det himmelsblå, under hans diplom för utomordentliga prestationer i skolan och blir väckta med burritos till frukost.