7/9: Mormor bär pistol

Jag ska adoptera Brads mormor. Hon är bäst.

Mormor Mimi: 78 år, 150 kor på 265 hektar, 3 hundar, 3 äkta män bakom sig och ett antal pistoler som hon förvarar i strumplådan.


Fast en har hon i köket, den skjuter hon ekorrar med. Oftast träffar hon bara fågelmataren, som numera är pepprad med kulhål och lindrad i stråltråd – allt för att inte korrarna ska sno fåglarnas mat.


..................... Florian passar i mormors pistol .....................

Vi lånade hennes pickup och jagade kor. Det var fantastiskt festligt. Brad körde. Ja, Brad, det är alltså en äkta Tennesseebo som jag studerade europeisk journalistik med i Holland och Danmark. Jag, Karin och Florian satt bakpå flaket. Ja, Florian, det är alltså en tysk klasskamrat till mig och Brad.


Korna sprang som galna. Först sprang de ifrån oss, alla 150. Sedan stannade de, ställde sig och stirrade på oss. Sedan när vi kört förbi började de jaga oss istället. Sedan ändrade de sig och sprang därifrån igen. Och så där höll vi på.

Sen la jag och Karin oss ned i gräset. Resultat: ett avslappnat ögonblick och åtminstone tio fästingar. Inte så najs.


Sen körde vi upp till en gammal slavkyrkogård, där stenarna sedan länge blivit nedtrampade av kor och namnen på dem falnat. Godset var en tobaksplantering i gamla tider, nämligen, och där skulle det slavas.

Sen bjöd mormor Mimi på persikor och historier om hur hon råkade avlossa sitt gevär genom vindrutan på pickupen, och sen åkte vi in och gjorde Nashville.

Nashville är en riktigt, riktigt rolig stad. Vi gick på honky tonk och dansade som galna.

Tootsie’s är en klassiker – ett svettigt, trångt och murrigt ställe där varenda countryartist värd namnet har spelat. De hänger på flottiga, gulnade foton på väggarna. Scenen är cirka 4 m2 stor och där ryms fyra musiker med svettig T-shirt och dödskallar på gitarrbandet.


Sedan kom Micah. Jag hade inte träffat honom på 6 år. Vi bumpade in i varandra på gatan i Barcelona när jag jobbade på kryssningsskepp år 2000, och jag hälsade på honom och hans bror i Tennessee och levde collegeliv på min efterföljande USA-turné.

Det är lustigt att träffa en person man inte sett på 6 år, och nyupptäcka och spegla sig. Vi har båda blivit färdigutbildade och gjort världen, han som peace corps-kille i Paraguay i två år och internationellt ekonomutbildad med eget hus.

Och jag tänker att jag har utvecklats mycket under 6 år, och han tycker att jag är precis som förr. Och vi rockade minst lika bra som 2000 – hela gänget avslutade kvällen med att dansa sönder honkytonk-haket the Stage, med ännu ett liveband på scenen.

Varför har vi inte livemusik jämt i Sverige? Vi har väl en massa bra band som är intresserade av att uppträda?

Mina fötter skriker att de inte vill vara med nåt mer. De har inget att säga till om.