6/9: Äint nassing batt a hownd dågg

Vi blåste över Mississippifloden in i Memphis, Tennessee på värdigt vis, med rutorna nedrullare och Eilert Pilarm på högsta volym. ”Äint nassing batt a hownd dågg, krajjing ål the taaajm…”

Det gäller att bekänna färg med en gång. Elvis må vara kungen men kronprinsen kommer från Örnsköldsvik.

Vi hälsade på The King i hans hem, tillsammans med tio tanter i röd stråhatt, ett antal lomhörda pensionärer och hyperaktiva kids.


Graceland är ypperligt organiserat. Först tas det foto av varje grupp framför en Graceland-skylt, sen trycks man in i en liten buss och körs upp till själva huset, där förses man med en liten bandspelare och instrueras att trycka på knappar som talar om vad det är vi ser och varför Elvis är The King.

Han gillade päls, det är en sak som är säkert. Sängar och fåtöljer i päls, lurvig grön heltäckningsmatta på golv, väggar och tak i Elvis djungelrum.

Pistolsamlingen, manchettknapparna med juveler, påfåglarna i glas och så slussas vi vidare till Elvis grav.


Där är det nallebjörnar och rosenkransar och Elvisfoton med hälsningar från hans japanska fans. Allt som någon skänker får ligga kvar i en månad.

Vi donerade våra cowboyhattar, vi hade alldeles för mycket roligt i dem i alla fall. De passade precis bredvid den rosa Cadillac som någon pusslat ihop av tygblommor.


Efter att ha tryckt på alla knapparna på bandspelaren vet vi nu allt om Elvis skivor och filmer och bilar och flygplan och familj och välgörenhet. Bara en obesvarad fråga återstår.

Dog han verkligen medan han bajsade?