Amanda goes to Hollywood

Jag har numera dumpat San Francisco för Hollywood, det är här jag ska göra karriär. Filmstar, känn på den!

Jag har tagit med mig videosnuttarna som jag gjort på CNET, och så tänkte jag ta hela filmindustrin med storm.

NOT.

Nä, jag är här på en glassig konferens på Hotell Roosevelt, där första Oscarsgalan hölls 1927 och Marilyn Monroe genomförde en hel baddräkts-fotosession på pooltrampolinen någon gång när farfar var ung. Gratis drinkar med kanderade körsbär och femton servitörer som bär runt silverbrickor med petit-joux. Naaaajs, som min finske vän Rabbe skulle ha sagt.

Konferensen handlar om skärningspunkter mellan teknologi- och underhållningsbranschen.

Fast mest handlar den om visitkort. I det här landet ÄR du ditt visitkort. Som tur är har jag lyckats tjata till mig en hög från CNET, så att jag existerar även i konferensmiljö.

Det är en hel vetenskap att slänga fram kortet på rätt sätt, helst ska det glida över till motparten redan i första handslaget. Om man inte lyckas med det, gäller det att ha ett väl utarbetat enhandsgrepp där kortet slits fram snabbt och smidigt som en värja i strid. Det är ganska svårt faktiskt, speciellt med tjejbyxor utan fickor och ett vinglas i ena handen. Det blir till att rota djupt i handväskan med den lediga, samtidigt som man småpratar nonchalant och tar emot motpartens kort mellan tårna / med munnen / valfri annan ledig kroppsdel. Ni hajar akrobatiken.

När jag väl lärt mig den rätta knycken fick jag en hel del intressanta visitkort. Ett kom från en norsk kille som är världsberömd och heter Jon Lech Johansen. Vid 16 års ålder knäckte han koden för att kopiera DVD-skivor, blev stämd men klarade sig och nu fokuserar på att pirata Apples iTunes. "So sue me", står det på baksidan kortet.

Ett annat mopsigt kort tillhör mannen som startat "french maid tv", en video-podcasttjänst som gör how-to-videor, alltså intruktionsfilmer för hur man utför hjärt- och lungräddning, byter däck eller dylikt.

Men vi snackar inte Bosse Bildoktorn. Nä, här är det storbystade donnor i små, vita förkläden som visar hur slipstenen ska dras. "Det blir lättare att fokusera på uppgiften med en attraktiv presentatör", hävdar mannen i fråga. Jag är som Stefan Sauk: skeptisk. Men erkänn att det är ett originellt koncept.

Förmiddagen ägnade jag åt att networka med det svenska konsulatet, de hade mycket spännande på gång. En kvinna arbetar med miljöteknikfrågor och bondar med Arnold. Här i Kalifornien har de stora kobajsöverskottproblem och arbetar med att omforma dyngan till biobränsle. Två flugor i en smäll - bort med stanken, spara på oljan. Och vi svenskar är föregångsland, Kaliforniens "miljöminister" ska snart åka till Götet och få sig en biogaslektion.

Kring lunch beslöt jag mig för att det var pooltajm. Jag och San Francisco Chronicle-Thomas bor på ett sunkigt litet hotell precis bakom Hollywood boulevard, utan varken frukost, rena handdukar eller badmöjligheter. Som tur är ligger vårt sumphål granne med ett stort, fint, lyxigt Renaissance Hotel, där man kan släntra in nonchalant, ta hissen upp till våning fem, traska ut på soldäck i stora glasögon och glida ner i ren klorturkos njutning. Aaah...

Imorgon blir det andra bullar. Jobb-bullar. Då ska jag blogga en paneldebatt om webben som det nya Hollywood och rapportera från företagspresentationer om Gremlins, musikpumpar och hela skivaffärer som ryms i fickan.

Torsdag blir intervjustinn, men fredagen och helgen är bara min. Jag ska till Arizona och beskåda öknen.

Stenar, grus och sand.

Aaah...

Längtar redan.