Titta, sköldpaddan kan flyga
Rastafaris i all ära, men de häftigaste mötena väntar under vattenytan. Belize har världens näst längsta korallrev och är ett eldorado för dykare.

De är sex år sedan jag tog på mig tuberna senast, men enligt dykledaren Alex var det no problem, man.
"You just need to get dat littal feel back again, dat's all."
Efter några basövningar rullar jag alltså baklänges över båtens reling och sänker mig ner i vattnet för att invänta de andra på botten, 15 meter ner.
Blott någon meter över sanden ser jag att jag är på väg att landa i huvudet på en två meter lång nurse shark. Snacka om hjärtsnörp! Var jäkligt glad att jag sett dem på akvarium tidigare och visste att de är absolut harmlösa, annars hade jag gjort i våtdräkten. Hajen blev nog räddare än jag.
Resten är en dröm.
Att dyka är som att färdas i rymden. Jag är tyngdlös, allt omkring mig är djupblått. Jag hör min egen andning som i en astronautdräkt och varje rörelse går i ultrarapid.
I Hol Chan National Park växer korallerna i canyons. Vi sänker oss ner i en av dem och följer väggarna av nästan självlysande knubblor och grenar, svampar och gurkor.
Gruppen ledsagas av stora, bruna groupers som simmar en halvmeter ifrån under hela dyket och stirrar på oss. Vad fan gör ni här, jättegrodor med neonfärgade fenor? Bäst att kolla så att ni inte gör något dumt.

Över en canyonkant materialiserar sig något ur det blå - en eagle ray, leopardrocka. Kroppen är svart med ett vitt luffarschack på ryggen, den svävar majestätiskt förbi våra näsor. En meters vingbredd, dubbelt så lång svans och delfinansikte. Så vacker att man vill gråta.
Sen kommer sköldpaddan. Den flyger med de paddelformade framfötterna till vingar.
Vilken härlig känsla, att vara besökare i ett universum som vi inte kan bemästra, omplantera eller asfaltera.
Det är vi som är dom konstiga, dom som inte hör hemma. Det är vi som är dom hjälplösa - blott en timme kan vi njuta innan luften tar slut, klockan slår på slottets bal och askungen förvandlas till en helt vanlig landkrabba igen.
Men hon är en lycklig landkrabba.

De är sex år sedan jag tog på mig tuberna senast, men enligt dykledaren Alex var det no problem, man.
"You just need to get dat littal feel back again, dat's all."
Efter några basövningar rullar jag alltså baklänges över båtens reling och sänker mig ner i vattnet för att invänta de andra på botten, 15 meter ner.
Blott någon meter över sanden ser jag att jag är på väg att landa i huvudet på en två meter lång nurse shark. Snacka om hjärtsnörp! Var jäkligt glad att jag sett dem på akvarium tidigare och visste att de är absolut harmlösa, annars hade jag gjort i våtdräkten. Hajen blev nog räddare än jag.
Resten är en dröm.
Att dyka är som att färdas i rymden. Jag är tyngdlös, allt omkring mig är djupblått. Jag hör min egen andning som i en astronautdräkt och varje rörelse går i ultrarapid.
I Hol Chan National Park växer korallerna i canyons. Vi sänker oss ner i en av dem och följer väggarna av nästan självlysande knubblor och grenar, svampar och gurkor.
Gruppen ledsagas av stora, bruna groupers som simmar en halvmeter ifrån under hela dyket och stirrar på oss. Vad fan gör ni här, jättegrodor med neonfärgade fenor? Bäst att kolla så att ni inte gör något dumt.

Över en canyonkant materialiserar sig något ur det blå - en eagle ray, leopardrocka. Kroppen är svart med ett vitt luffarschack på ryggen, den svävar majestätiskt förbi våra näsor. En meters vingbredd, dubbelt så lång svans och delfinansikte. Så vacker att man vill gråta.
Sen kommer sköldpaddan. Den flyger med de paddelformade framfötterna till vingar.
Vilken härlig känsla, att vara besökare i ett universum som vi inte kan bemästra, omplantera eller asfaltera.
Det är vi som är dom konstiga, dom som inte hör hemma. Det är vi som är dom hjälplösa - blott en timme kan vi njuta innan luften tar slut, klockan slår på slottets bal och askungen förvandlas till en helt vanlig landkrabba igen.
Men hon är en lycklig landkrabba.


0 Comments:
Skicka en kommentar
<< Home