Jag har inte blivit atombombad

Det fanns bara ingen ork kvar till att blogga när jag kom till Seoul och kraschade på glassigt hotell efter fem dagars kajkande kring Sydkorea med nätter på racerbuss, i en koja i skogen och bergsbestigning tills benen skrek.

Men det var en fantastiskt fascinerande resa.

Till att börja med vill jag dementera ett "faktum" som presenterats i världsvida medier: Sydkoreaner springer inte hukande i gasmask längs gatorna, eller bränner Nordkoreas flagga till frukost.

De flesta upplever att provsprängningen är ännu ett av otaliga försök av Kin Yong-Il att flexa musklerna. En kvinna jag talade med sa att han har skrävlat med att han håller på att utveckla kärnvapen i tio år. "Ja, ja tänker vi, så när de nu lyckades till slut är det väl bara att säga 'Grattis!'"

Nordkorea har ingenstans att ta vägen, med giganten Kina på ena sidan och Sydkorea på den andra i ett land där tiden stoppats och invånarna hållits ovetande om utvecklingen utanför. Skulle högteknologiska Syd invaderas blir sanningen svår att förneka, och då blir den lille mannen med det stora håret inte länge kvar på tronen. Så resonerar i alla fall Sydkoreanerna.

De tycker mest synd om sina släktingar i norr, som än en gång drabbas av sanktioner för sin ledares skull. Och inte backar han för deras lidande - befolkningen får svälta och skulden går till omvärlden. Den yttre fienden håller riket ihop.

Innan avfärd fick jag förresten flera förfrågningar om hur Kim Yong-Il håller sitt hår så fluffigt. Tyvärr kom jag aldrig tillräckligt nära för att ta reda på det. Vi åkte till den demilitariserade zonen mellan landsdelarna och spanade norrut mot det okända, men ledaren skådade jag aldrig. Inte ens kalufsen vilket var lite märkligt - kan man se kinesiska muren från månen så borde Kim-Yong Ils frisyr definitivt synas i kikare.

Så till Sydkorea: oj så... annorlunda. Fast egentligen var det mest fascinerande att jag var så annorlunda.

Jag vet inte vad jag kände mig som mest - en utomjording eller Hollywoodkändis eller apa. Det första eftersom barnen ställde sig femton centimeter ifrån för att stirra på mina märkliga ögon. Det andra eftersom det viskades och fnissades och pekades efter mig på gatan. Det tredje kanske mest ändå, med tanke på hur alla försökte mata mig. Med korv, frukt, oxsvanssoppa och sprit. Jag tror det är så man visar vänlighet i Korea.

Några snapshots får illustrera mina spridda äventyr.


Mount Namsan är späckat med Buddhastatyer, pagoder och tempelrester från den kulturella peaken under Shilladynastin (Kristi födelse och tusen år framåt).


Templet Bulguksa i Gyeongju


Den hemliga trädgården i Seoul


I Gyeongju hårdtränas svenska juniorlandslaget i gruppturism.


"Hello! Hello!" Har skolbarnen blivit dresserade till att säga när en utomjording med blekt hår och blå ögon kommer förbi. Men vissa nöjer sig med att stirra.


En klass mellanstadieflickor överföll under en bergsvandring och puttade fram klasskamraten som var bäst på engelska. Where are you from? What's your name? Varenda svar följdes av applåder och högljudda skrattsalvor. Sweden? Hahahahaha! Amanda? HAHAHAHAHAHA!

Flickorna trängde sig närmare och närmare och till slut omringade de mig från en decimeters avstånd. Och så måste man ta kort. Och då måste man göra peace-tecken. Jag vet inte varför, men det bara måste man.


Seorak-San, Koreas vackraste nationalpark, är som skönast i mitten av Oktober. Om man gillar dimhöljda berg och rödnande löv, det vill säga. Och det gör väl alla.


In i dimman. Seorak-San tömdes på stavgångande hurtkoreaner framåt kvällningen, då blev jag ensam i Ronjaskogen. Sov över på ett natthärbärge där jag stuvades in tillsammans med 30 lokalbor på hyllor i en sal. Där låg vi rad i rad som koldolmar i våra sovsäckar till gryningen då vandringen fortsatte.


Saeun tog emot mig med öppna armar i Chuncheon, jag fick sova på en matta på hennes golv.


Hyosang som var min värd i Pohang, har världens bästa mamma. Hon klev upp före 5 för att steka pumpapannkakor och klyva äpplen åt oss.


Varje koreansk måltid har minst 7 sidorätter, nam nam säger Thomas.


Efter skolan är det shopping som gäller. Shoppingshoppingshopping.


Dansa är poppis, fast under de långsamma låtarna töms dansgolvet och ungdomarna paras ihop i speeddating-konversationer. Jag vann en whiskeyflaska i en danstävling senare under kvällen, som tur är finns inga bilder på det (hoppas jag).


Den koreanska militärens ballongflätningsbataljon in action vid gränsen mot Nordkorea. Fantastiskt flinka. Intill sålde de "victory cookies" som de bakar själva, avkastningen går till ny deg och varma sockar.


Ett stängsel mot Nordkorea har klätts med önskningar om återförening och hälsningar till släktingar på andra sidan som inte skådats under det senaste halvseklet.

Till sist: överlevnadslexikon på koreanska

Hejsan - Annyong Haseyo
Tack - Gamsa Hamnida
Vatten - Mul
Kyckling - Tak
Rum - Bang
1-10 - il, ee, sam, sa, o, yok, chil, pal, ku, sip
Nationalspriten - soju
Koreanskt surkål - kimchi