Ibland låtsas jag att jag är Amerikan

Då fönar jag håret sådär Amerikatjusigt rakt och tar på mig mina stora, sofistikerat bruntonade fejkmärkesbrillor.

Sen lånar jag nycklarna till Joris SUV. Den är tillverkad av General Motors, den är stor och den är svart.

Och så drar jag ut på freewayen.

Jag bara gasar mig fram och riktigt hör hur mycket bensin som sprutas ur tanken, in i motorn, men det spelar ingen roll. Jag vrider upp Mobys senaste CD okristligt högt på bilstereon och så cruisar jag fram längs den femfiliga streetan.

Det stora schabraket är automatväxlat, vägen är rak som en lågstadielinjal så jag styr med högerhanden lite lojt på ratten. Vänster armbåge lutad mot bildörrens fönsterbräda. Nonchalant. Elegant.

Ibland tar jag mig friheten att skrika åt mina medbilister, när de byter fil för snävt eller kör alldeles för långsamt i vänsterfilen. Det känns bra.

This is me, här är jag. Jag ska fram and nothing, no nothing can stand in my way!

Jag är säker på att de skriker åt mig också. Den där sabla bruden i SUV och solbrillor som byter fil alldeles för snävt och sen kör hon skitlångsamt i vänsterfilen också.

Så det jämnar ut sig.

När jag närmar mig San Francisco är det kvällning. Den sjunkande solen rödnar och speglar sig i skyskrapornas väggar av glas. Mobydunket dundrar i bröstkorgen. De stora vägarna delar sig och går samman, över och under varandra som ormar i betong och överallt flyter bilar i en ändlöst stridande ström.

Jag är en av dem. Det är gött.

Om några månader är jag Göteborgare igen, svettar mig upp och skumpar mig nedför Hagas branta backar på en cykel, vänlig mot figuren och miljön.

Men i den här stunden är jag Amerikan.