Vart tog himlen vägen?

... Undrade jag när vi steg av tåget mitt i New Yorks finansdistrikt.

Så många talar om New York i utrops-
tecken och super- lativer. Jag kände mig mest kvävd. Skyskrapor så höga att solen inte når ner till människorna, massor av bilar som rusar och tutar, kavajmänniskor med stel blick och armbågar vassa som stilettklackarna de hastar fram på. Smuts och dån och turistfällor. Vid vattnet var det lättare att andas, som här på kajkanten utanför World Financial Center.

Det som ändå är häftigt med New York, som jag tar med mig och sparar i hjärtat, är att alla är galna och vad som helst kan hända. Faktiskt.

En dag träffade jag två ormar på tunnelbanan. Deras hussar var svarta och misstänkt rödögda, och den ene ville äta upp min fot. Jag sa att håll dig du till ormen, och frågade om jag fick klappa. Det fick jag.

Tunnelbanan tog mig till Central park. Ah, luft! Där spelade ett trumimprovisationsband, som snart fick sällskap av en frigjord hippiedansös och en tokfarbror med flöjt och stickemössa. Alla fick vara med.

På kvällen träffade jag min före detta klass- kamrat Scott för en mini- reunion på en arabisk bar. Vi beställde in en vattenpipa med mangosmak och varenda exotisk öl vi aldrig hade provat: armenisk, libanesisk, marockansk, indisk, brasiliansk.

Så plötsligt dundrade det in en blond magdansös, vig som en orm i en tunnelbana och energisk så att det slog gnistor om höftkulorna. Hon cirklade runt bland borden och bjöd upp, så jag tänkte att ska jag någon gång ha nytta av mina sporadiska lektioner i orientalisk dans så är det väl nu.

... Så jag virvlade med händerna, flaxade med brösten och rullade allt som var gängat. Jag låg givetvis i dansösens lä, men det gjorde inget för sällskapet vid bordet intill var ändå imponerade av att en så oarabisk människa kunde skaka höft.

Den ene visade sig vara konsuln av Yemen, som slängde fram guldkortet och insisterade på att betala min och Scotts nota. Protester godtogs icke. Konsuln av Yemen tycker att journalist, det är ett nyttigt och fint yrke, så han fick mitt visitkort. Idag fick jag ett mail där det stod

Dear Ms. Amanda Termen

I just wanted to tell you that it was a great pleasure meeting you that
Saturday at the Arabic resturant, and it will be great if we always
keep in touch.

Thanks
Nageb Al-Jabobwi

Så nu undrar jag: vad betyder "always" i Yemen? Hur ofta ska vi höras? Räcker det med en gång i veckan, eller två? Måste jag bjuda honom på mitt bröllop?

När jag researchade lite på internet dagen efter blev jag skamsen att jag låtit honom betala. Yemen jobbar nämligen hårt på att komma ifrån stämpeln som ett av världens fattigaste länder. Det hade nog varit schysstare om jag dragit fram mitt rosa ICA-kort och betalat Yemens nota med svenska skattepengar.

Apropå att umgås med fint folk, så har jag dessutom frotterats med Sveriges USA- ambassadör Gunnar Lund, på dennes spanska hacienda till residens. Under besöket i Washington DC blev vi innovationsjournalister inbjudna till utnämnandet av den amerikanske journalisten Jerry Engstrom till medlem av polarstjärneorden.

På bilden förevisar herr Lund (som förresten är Reginas farbror) en av sina flamländska gobelänger för mig och ambassadörshustrun Karin.

Vi fick många exklusiva inblickar på resan, som var packad med studiebesök. Rundtur i kongressen, på New York-börsen och världens största oljebörs Nymex där det handlas med naturresurser. Med gamla hederliga stenåldersmetoder: skrika och fäkta med armarna.

Det är det sjukaste jag har varit med om. Fem timmar per dag står en jättedrös män i färgglada kavajer i en ring och skriker till varandra som brunstiga tjurar, kombinerat med handtecken för "köp", "sälj" och olika pengasummor. När de kommit överens med någon på andra sidan ringen slänger de in en kartongbit med dealen i mitten av ringen, där oompalompie-liknande registratörer med skyddsglasögon stämplar tiden då överenskommelsen tog plats. Ibland har någon skrikit till fel gubbe, då måste affären ogiltigförklaras. Alla männen har rösttränats, givetvis, för att klara av jobbet.

Lyssna här hur det går till när olja och naturgas för miljontals dollar byter ägare.

Märkligt det där, att USA är så primitivt på många sätt trots att det ofta är här tekniksprången tas. I teorin i alla fall.