Amerikat

San Francisco, alltså.

Efter en dryg vecka på plats har jag äntligen kommit mig för att blogga igång - det har varit intensiva dagar, ojoj.

(För eventuella ovetande: jag har fått ett stipendium för att förkovra mig inom innovationsjournalistik och arbetar som IT-reporter i San Francisco ett halvår. Det har gått fort som attan.)

Förra helgen installerade jag mig i mitt hem, en etta på rikemanskullen Telegraph Hill mitt i stan. Huset är någon slags lägenhetshotell för korttidsboende, lägenheterna är kuber travade på varandra. De flesta innehåller unga människor från alla världens hörn - hittills har jag stött på två svenskar, en australiensiska och en snubbe från Florida.

Min kub är liten men mysig, med en fluffig heltäckningsmatta från badrum till kök, eldstad i tegel och ena väggen täckt av fönster (som synes till höger).

Utsikten är fantastisk. Vädret också. Nedan syns vårt soldäck, det ligger precis utanför mitt fönster. De säger att vädret är ovanligt vackert för februari - mig påminner det mest om en sval junidag i Sverige.

Tyvärr har jag inte hunnit glassa i solen något vidare ännu, eftersom hela veckan har fyllts av konferens på Stanforduniversitetet, som ligger en timme söderut med tåg.

Jag, fem svenskar till och två finnar har stött och blött alla innovationsjournalistikens dilemman och möjligheter tillsammans med vår oerhört ambitiöse programledare David. Höjdare efter höjdare från Amerikanskt näringsliv och stat har upplyst oss om det innovativa klimatet i Silicon Valley - "The spirit of the possible", som de säger här.

Tänkandet är så intressant, så annorlunda - jag känner redan att jag kommer få mycket att ta med mig hem. Kreativitet och egensinne går långt före betyg och passa-in-i-mallen-tänk.

De andra stipendiaterna är vansinnigt trevliga, fyra av oss kommer att bo i San Francisco. Jag är helt klart yngst och har minst erfarenhet, känner mig lite liten ibland. Men efter några öl är vi alla på samma nivå.

Vi SF-bor har klubbat onsdag till vår gruppterapi-dag, då ska vi ses efter jobbet och egoboosta och peppa varandra på våra nya jobb. Alla är ganska nervösa. Särskilt jag. Känner liksom inte begreppet att IT-reporter ingår i min självuppfattning. Men ju mindre man kan, desto mer kommer man att lära sig! har jag fastslagit som motto för det här äventyret.

Dock är jag himla nöjd med min plats på News.com, som är en framåtriktad, ung redaktion med humor.

När jag var där och sa hej förra veckan snubblade jag över uppblås- bara robotar och Dart Vader-masker, blev bjuden på mexibuffé medan de visade film från förra firmafesten då de kastade boll i prick för att sänka sina chefer i en vattentank.

Har redan fått mitt eget vadderade bås, precis som i de amerikanska kontorsfilmerna. Mer om detta när jag kommit igång, men till höger ser ni min väg till jobbet - detta är vyn från toppen av min kulle ut över Financial district där jag jobbar.

I övrigt försöker jag att i varje stund njuta av den där äventyrskänslan, att vara någonstans helt annorlunda. Jag älskar den här stan.

San Francisco är både multikulturellt och multinationellt, området där jag bor kallas "Little Italy". Lyktstoplarna är grön-, röd- och vitrandiga, gatorna kantas av pizzerior, tratterior och vinbarer. Två gator längre ner förvandlas Italien raskt till Kina. Här bor den största östasiatiska befolkningen utanför Asien. I går firade de nyår, rejält, med en hejdundrande parad:



Drakar, samuraj- svärd, solfjädrar och som grädde på moset en Ronald McDonald- vagn som ackompanjerades av "Who let the dogs out" (det är hundens år i år). Amerikanerna kan bara inte hålla sig.

Nej med det här blev en fasligt lång redogörelse för mina tilltag i Amerikat. Nu ska jag gå och lägga mig och drömma mardrömmar om att jag gör bort mig första dagen på jobbet, inte hittar on-knappen på datorn, blir offentligen utskrattad och åker ner i vattentanken. Men det är nog det värsta som kan hända, och jag gillar ju att bada...

Avslutar med en bild från dagens utflykt ihop med mina "instant friends", Eva och Jens från Lund som jag träffade i kön till Amerikanska ambassaden i Stockholm när vi alla sökte visum. De är asfestliga och vi har skrattat oss runt hela dagen.

Med dem, mina kollegor och infödingen Andrea (som jag delade rum med i Århus i våras, hon bor här) har jag inte hunnit känna mig ensam.

Tänker ändå på er där hemma, jag hann ju knappt säga hej innan det blev dags att flytta iväg igen! Ta och anknyt till mig på MSN och Skype (jag heter amandatermen på båda ställena) så att vi kan hålla kontakten.

Kram

Amanda in the Land of the Free, Home of the Brave